Ett pilgrimsmål och en Basilica Minor

Basilika St. Lambertus är Düsseldorfs äldsta byggnad och ett ikoniskt landmärke i stadens Altstadt. Kyrkan är djupt rotad i stadens historia, känd för sin unika vridna tornspira, värdefulla reliker och sin status som Påvlig mindre basilika, Basilica Minor.

De äldsta spåren av en kyrka på platsen nära floden härstammar från 1100-talet. Under 1200- och 1300-talen växte Düsseldorf till en stad och den nuvarande treskeppiga gotiska hallkyrkan i tegel uppfördes, vilken invigdes år 1394. Ett drygt decenium efter att de viktiga relikerna av St Apollinaris anlänt till staden. Kyrkan har fungerat som en central plats för hertigarna av Jülich-Cleve-Berg och rymmer bland annat hertig Wilhelm V:s renässansgrav.

Framför högaltaret vilar ett praktfullt relikskrin med kvarlevorna av Sankt Apollinaris. Han är Düsseldorfs skyddshelgon. Den första biskopen i Ravenna och har vördats i staden i århundraden. Det var ursprungligen till minnet av hans helgondag som den berömda folkfesten Größte Kirmes am Rhein startade. Se gärna min sammanfattning Diabilder på kyrkor och monument som även inkluderar mitt besök i Ravenna 1997 och alla dess kyrkor från 500-talet. Bland annat den magnefika basilikan St Apollinare in Classe. Han var en tidig Kristen missionär och kom ursprungligen från Antiochia, där en av de första Kristna församlingarna fanns. Det var på uppdrag av aposteln Petrus han sänts till Italien, för att leda kyrkan i ett Ravenna som då ännu inte annamat den Kristna administrationen. Detta var tidigt och flera hundra år innan Romarriket accepterade den nya religionen. Först 313 deklarerade Kejsar Konstantin religionsfrihet i riket och 381 blir Kristendom statsreligion. Apollinaris predikan mötte hårt motstånd och han förföljdes, misshandlades och torterades upprepade gånger av de Romerska myndigheterna och de som följde den Romerska administrationen och den etablerade mytologin. Efter att ständigt ha blivit förvisad återvände han gång på gång, och avled till slut av de skador han åsamkats. Enligt vissa källor lär detta ha skett någon gång under Kejsar Titus Flavius Vespasianus styre, som regerade mellan åren 69-79. Bilderna nedan är från mitt besök 1997 i Basilikan St Apollinare in Classe.

Relikerna av Sankt Apollinaris hamnade i Düsseldorf genom ett medeltida krigsbyte år 1383, då hertig Wilhelm I av Berg stal dem från staden Remagen, men hur hamnade de där då? Jo, även det handlade om tjuv och rackarspel. År 1164 var ärkebiskopen av Köln, Reinald von Dassel, på väg hem från Italien efter en stöldturné, där just reliker stod högt upp på önskelistan. Reliker av kända martyrer kunde nämligen upphöja en stad till en pilgrimsort och genom det tjäna stora summor pengar på alla besökande pilgrimmer. Båten lär av någon anledning ha stannat på floden Rhen vid Remagen och kunde inte fortsätta förrän relikerna av St Apollinaris burits iland. Där blev de kvar och gjorde staden till en pilgrimsort. Efter stölden 1383 kvarstod emellertid stadens status som pigrimsort, då kraniet fortfarande fanns kvar. En bedrift av några kreativa munkar som gömt den i en närliggande borg.

1974 upphöjdes St. Lambertus till Basilika Minor av Påve Paulus VI. Denna hederstitel ges till historiskt och religiöst betydande kyrkor för att stärka deras band till Påven och Vatikanen. Det innebär att kyrkan fungerar som en central pelare för katolicismen i regionen och ger den vissa privilegier, som rätten att bära påveämbetets symboler såsom tintinnabulum, en liten klocka och conopeum, en paraplyliknande baldakin, i processioner.

Men det som gjort kyrkan betydelsfull för många människor, både besökare och bofasta, är det vridna tornet och alla sägner som skapats på grund av detta genom åren. Lokala legender säger att djävulen i ren vrede försökte slita upp hela kyrkan med rötterna och då vred till tornet. En annan skröna påstår att tornet kommer att räta ut sig först när en äkta oskuld gifter sig vid altaret. Den verkliga orsaken var att efter ett blixtnedslag 1815 förstördes hela tornet och vid återuppbyggnaden användes färskt och fuktigt ekvirke, som inte fått torka ordentligt. När träet med åren torkade slog det sig och vred hela konstruktionen.

Under andra världskriget förstördes tornet på nytt och stora delar av kyrkan ödelades. Vid uppbyggnaden krävde innevånarna i staden att den vridna tornspiran skulle återskapas och fortsätta att vara en älskad symbol för Düsseldorf. Så blev det och idag kan vi fortfarande hänföras av detta lilla under, som ytterligare en detalj i den Kristna berättelsen.